Nuñez

Så extremt trött. Så väldigt kallt här inne. Men det är ju trots allt Family Guy på tv. Och jag åt nyss lax i världsklass. Alltid något. På något sätt blir det dock svårt att njuta av saker på samma sätt när man är så sinnessjukt trött hela tiden. Sömn verkar inte ens ha med saken att göra. 1 timme..5..8..15... spelar ingen roll.

Hur som, det har hänt något sjukt. Jag har börjat lyssna på en låt.... som inte alls är en låt JAG lyssnar på i vanliga fall. Jag skulle förkasta den direkt, smutskasta den och dess upphovsmakare... men denna gång.. jag vet inte, jag tycker inte att den är BRA. Men den är medryckande. Jag kan tänka mig att bara blunda och släppa loss till den låten. Illa. Riiiiktigt illa. Jag kommer aldrig någonsin avslöja för någon vilken låt jag syftar på. Aldrig. ALDRIG! Gah. Jag blir rädd för  mig själv. Ush.

Även om man endast ser henne i mer eller mindre skumma roller, där hon är antingen nerknarkad eller ond, finns det något väldigt vackert över denna kvinna.

 

 

 

Jag VET att denna har postats förut, och säkerligen fler än en gång dessutom. Men det är fortfarande en av världens bästa låtar, så den tåls att postas IGEN!

 

 

 

Jag vet inte vad det är som händer just nu. Varken med mig själv, eller runt omkring mig. Jag tycker inte om det. Har aldrig tyckt om det. Jag har alltid velat kunna kontrollera vad som händer runt omkring mig... tills jag kom upp i den ålder och erfarenhet där jag insåg (fick bevisat för mig på ett mer eller mindre smärtsamt sätt) att man omöjligen KAN kontrollera vad som sker runt omkring en. Det blev ett bryskt uppvaknande för mig. Hela den bild av mitt liv som jag kämpat så hårt för att tygla tvingades jag sakta men säkert släppa...lätta lite på tyglarna...sakta men säkert. Det som händer, det händer. Det folk gör, kommer de göra vare sig du vill det eller ej, vare sig du ber dem eller inte, vare sig du binder fast dem eller inte. Man kan bara acceptera detta faktum. Eller, så kan man välja att inte göra det, att kämpa emot, men det kommer endast resultera i slösad energi för ens egen del.


Jag antar att allt kommer klarna en vacker dag. Tills vidare får jag hålla mig till tåls i ovisshet... jag har en underlig känsla av att om jag bara genomlider denna period.. kommer något mycket bra att komma ur det hela. Vad det än är. Det är jag övertygad om.

 

 

 

 

 

Ni behöver ej vara oroliga för att jag ska gå och inka hela min kropp. Det kommer inte hända. Inte på ett par år i varje fall. Förmodligen aldrig. Dock är tat numero 2 planerad och klar. Jag inväntar bara ett aningen stabilare väder då min nya vän kräver en viss öppenhet runtomkring sig. Vilket inte erbjuds under istider.


:)



D.s.

Jag såg dock en sak på vägen hem som lättade upp mitt sinne aningen. Raphael Saadiq kommer återigen till Sverige! Underbart. 3 Maj var datumet om jag inte minns helt fel. Det kommer i så fall bli tredje gången jag ser denna naturbegåvning live. Och det kommer vara värt det. Saadiqs liveföreställningar är något av de bästa jag varit på. Sedan kommer självfallet min egen Sade hit i Maj as well... Det blir en riktigt bra konsertvår! Vad mer kan man önska sig?

 

 

Det finns så mycket som stör mig just nu. Så många. Jag blir så frustrerad.

Men vet ni vad? Jag tänker släppa det nu. Precis just nu, tar jag ett steg tillbaka, och släpper det. Idag lämnar jag det hela bakom mig. Idag låter jag det gå. Från och med idag sätter jag mig själv, och ingen annan först. Och här efter kommer jag låta all negativ energi rinna av mig som om jag vore inoljad. Ingenting, varken person eller händelse ska hedanefter kunna dra ner mig. Ingenting. You can't touch me.


För nu ska jag krypa ned under mitt täcke och sluta ögonen. Och sedan ska jag ha en natts riktigt god sömn.

 

 

Fy fan. Är irriterad på mig själv. Dels för att jag inte vågar gå ner i min egen tvättstuga längre. Vilket ledde till att jag inte tvättade nu ikväll som jag skulle. Jag är inte mörkrädd, jag är bara mördarrädd. Det kan väl hända att jag tittat på aaaningen för många avsnitt av Criminal Minds... men ni måste förstå att tvättstugan här ligger i en källare. En "Saw"-källare. Kala, kalla väggar... en stor järndörr med gångärn som gnisslar... man ser i princip märken efter naglar som någon desperat dragit längs väggen (detta kan vara smått överdrivet) sekunderna innan denna stackars person blev brutalt bortförd och aldrig kom tillbaka. Lite så. Och jag bor ensam. Om något skulle hända mig mitt i natten i en unken tvättstuga skulle ingen sakna mig förrän tidigast imorgon, och då skulle det vara försent! Självfallet finns inte heller någon som helst mottagning där nere, så att prata i telefon är inte ett alternativ. Just ikväll fick jag en konstig magkänsla angående tvättandet. Så då lät jag tillslut bli. Man ska ändå alltid lita till sin magkänsla. Men nu har det ju resulterat i massa otvättad tvätt. Vilket gör mig irriterad. Varför bor jag ensam? Varför bor inte Superman här med mig?

Den andra anledningen till min själv-irritation är min förmåga att utsätta mig själv för saker jag VET kommer plåga mig. Inte fysiskt då, självfallet. Men rent känslomässigt. Varför? Jag vet inte. Ingen jäkla aning. Det är som med hemska saker man ser på TV, man fylls av äckel... av illamående.. försöker blunda.. men man bara MÅSTE kika lite mellan fingrarna i alla fall. För att se, för att testa sig själv, för att veta ifall man fortfarande är lika svag idag som man var sist man testade. Jag ångrar mig bittert varje gång.

Jag tror att något måste hända. En förändring måste ske. Jag vet inte vad eller hur än, men att befinna sig i ett evighetsmönster man inte är nöjd med är inte att rekomendera. Kanske ska jag blir en rocker? Följa Mos Def's exempel och bara konvertera till rocken? Kanske inte. Den musik jag lyssnar på idag är alldeles för sammansvetsad vid mig. Men det finns faktiskt en del musik inom rock-genren som tilltalar mig. Bandet Kings of Leon har väl inte undgått någon, och en av deras låtar har jag en liten crush på just nu. Alltid något.


Slutligen så känns det märkligt.. att när man den senaste tiden alltid ha haft en viss person vid sin sida i allt, alla tuffa beslut.. alla tankegångar..  att ha delat allt det sinsemellan; då känns det märkligt att stå ansikte mot ansikte med ännu ett svårt beslut, ännu ett steg i ens egen utveckling, men denna gång ensam.


Godnatt, hoppas det sovs mer i ert hus än det gör här.

Sen dusch. Räkningar och annat allmänt omysigt avklarat. Ganska mysig kväll trots det. Världens bästa mamma har nämligen skaffat mig världens bästa té. Oemotståndligt gott.


Jag tror att allt kommer bli bra i slutändan. Det gör jag verkligen. Det gäller bara att ha tålamod. Problemet är att tålamod aldrig har varit min starka sida. Det har om jag ska vara helt ärlig aldrig varit en sida av mig överhuvudtaget. Jag har inget tålamod what so ever. Men jag gissar att det inte finns så mycket att göra åt den saken. Det får vara så. Det blir bra.



Daydreaming when I sleep.

 

 

 

Jag skulle verkligen uppskatta ifall dygnet hade fler timmar. 26 timmar, närmare bestämt. Jag har räknat lite och kalkylerat och kommit fram till att det är det perfekta timantalet för ett dygn! Fast tanken är ju då självfallet att man fortfarande jobbar 8-17... dessa två extratimmar skall då tillfalla på kvällen när man kommer hem. Fy tusan vad mycket pusslande man skulle slippa. Man skulle dessutom slippa välja mellan tusen olika saker man vill göra. Man skulle kort och gott hinna med MER.

O andra sidan kanske det eviga vardagspusslande är lite utav charmen med livet... men just idag tycker jag att min idé är alldeles strålande. Jag har cirkatre olika saker jag i skrivande stund verkligen VILL göra... sedan har jag väl en ytterligare tre jag egentligen MÅSTE göra. Sedan har vi sömnen. Sömn blir alltid en kolumn för sig. För värdeful för att beblanda sig med andra kolumner. Sömnen har så att säga veto rätt. Som nu ikväll, kommer jag dels slopa de saker jag vill göra, men även de saker jag egentligen måste göra...och allt detta för att få sova mer än föregående natts 4 timmar.



Ingen tycker om att känna sig betydelselös, ingen tycker om att känna sig utanför, ingen tycker om att känna sig som tredje hjulet, ingen tycker om att bli tagen för givet. Men trots att ingen tycker om att bli utsatt för dessa saker, lyckas vi ständigt utsätta varandra för det. Värt att tänka på.

 

 

Har någon gång, någonstans hört denna låt, och den har då berört mig... förmodligen i samband med någon form av uppträdande.. den har verkligen berört mig.. men varför kan jag för mitt liv inte komma på vart och när detta var?

 

Strange.

 

 

 

 

 

Oh well, pannkakor i stora lass. Bra val. Nu blir det till att mysa ner sig i sängen och kolla på första avsnittet av The Event.. jag håller tummarna för att serien ska falla i min smak. Kom på att jag blev tipsad om ytterligare en serie förut... men nu kan jag för mitt liv inte komma på vad den hette! Blodet och spiran? Svärdet och spiran? Kungen och blodet?...Hm. Kommer väl eventuellt på det senare.

Imorgon är det hyfsat tidig uppgång, på morgonschemat står en fet frukost, en låååång dusch samt lite mental förberedning (dvs musik).



Sov gott folk!