Nuñez

Fy fan. Är irriterad på mig själv. Dels för att jag inte vågar gå ner i min egen tvättstuga längre. Vilket ledde till att jag inte tvättade nu ikväll som jag skulle. Jag är inte mörkrädd, jag är bara mördarrädd. Det kan väl hända att jag tittat på aaaningen för många avsnitt av Criminal Minds... men ni måste förstå att tvättstugan här ligger i en källare. En "Saw"-källare. Kala, kalla väggar... en stor järndörr med gångärn som gnisslar... man ser i princip märken efter naglar som någon desperat dragit längs väggen (detta kan vara smått överdrivet) sekunderna innan denna stackars person blev brutalt bortförd och aldrig kom tillbaka. Lite så. Och jag bor ensam. Om något skulle hända mig mitt i natten i en unken tvättstuga skulle ingen sakna mig förrän tidigast imorgon, och då skulle det vara försent! Självfallet finns inte heller någon som helst mottagning där nere, så att prata i telefon är inte ett alternativ. Just ikväll fick jag en konstig magkänsla angående tvättandet. Så då lät jag tillslut bli. Man ska ändå alltid lita till sin magkänsla. Men nu har det ju resulterat i massa otvättad tvätt. Vilket gör mig irriterad. Varför bor jag ensam? Varför bor inte Superman här med mig?

Den andra anledningen till min själv-irritation är min förmåga att utsätta mig själv för saker jag VET kommer plåga mig. Inte fysiskt då, självfallet. Men rent känslomässigt. Varför? Jag vet inte. Ingen jäkla aning. Det är som med hemska saker man ser på TV, man fylls av äckel... av illamående.. försöker blunda.. men man bara MÅSTE kika lite mellan fingrarna i alla fall. För att se, för att testa sig själv, för att veta ifall man fortfarande är lika svag idag som man var sist man testade. Jag ångrar mig bittert varje gång.

Jag tror att något måste hända. En förändring måste ske. Jag vet inte vad eller hur än, men att befinna sig i ett evighetsmönster man inte är nöjd med är inte att rekomendera. Kanske ska jag blir en rocker? Följa Mos Def's exempel och bara konvertera till rocken? Kanske inte. Den musik jag lyssnar på idag är alldeles för sammansvetsad vid mig. Men det finns faktiskt en del musik inom rock-genren som tilltalar mig. Bandet Kings of Leon har väl inte undgått någon, och en av deras låtar har jag en liten crush på just nu. Alltid något.


Slutligen så känns det märkligt.. att när man den senaste tiden alltid ha haft en viss person vid sin sida i allt, alla tuffa beslut.. alla tankegångar..  att ha delat allt det sinsemellan; då känns det märkligt att stå ansikte mot ansikte med ännu ett svårt beslut, ännu ett steg i ens egen utveckling, men denna gång ensam.


Godnatt, hoppas det sovs mer i ert hus än det gör här.