Nuñez

Plötsligt slår det till. Och alltid olämpligt dessutom, typ, när jag har kommit hem och är helt redo för att krypa ner under täcket och sluta ögonen... då... DÅ blir jag hungrig. Alla vet ju att när man väl blir hungrig, ens känner antydan till att vara hungrig, så är det kört. Då kommer hungern inte ge sig. Man måste äta något, och när man äter något, blir man pigg.... tja, ni förstår ju själva.

Försöker driva piggheten ur mig genom att ligga och slötitta på Comedy Central. Vissa kväller kan det faktiskt hända att man ser ett och annat bra, många idag kända komiker har trots allt startat sin karriär där. Men andra kvällar, som denna, undrar man bara om själva stå upp komikern som står på scenen är skämtet i sig? Syftar just nu på en brud som har stått och härmat ett monster som vill "låna hennes kakibyxor och gå i kyrkan" i snart en 10 minuter. Det är så fruktansvärt låg nivå på denna humor. Visst att alla har olika humor och så vidare... fast i slutändan finns det bara bra humor och dålig humor. Detta är extremt dålig humor. Jag lider nästan av att titta på det (att stänga av tv:n eller byta kanal har inte riktigt fallit mig in än, men poletten trillar väl ner snart).

Måste slutligen bara få bjuda på en gammal klassiker till låt. Det är en typisk filmlåt och ingenting jag vanligen ligger och lyssnar på. Men i vissa stunder av reminiserande (yes I said it) får denna melodi bli soundtrack till diverse fina minnen. Den är ju trots allt väldigt romantisk. Är inte Celine Dion lite romantik i sig? Celine Dion kommer ju alltid vara Titanic...och Titanic kommer aldrig vara något annat än ren kärlek...

Anyways;